Added Swedish quotes (#4177) noamvokaal

* Added swedish quotes and corrected a few.

* Corrected quote length on quote 29 and 30.

* Replaced quote 99 and 114.

* Replaced quote 89, 93 and 94.

frontend/static/quotes/swedish.json

@@ -176,15 +176,15 @@
       "id": 28
     },
     {
-      "text": "När man nu frågar: lever vi en upplyst tidsålder? Så är svaret: nej, men dock i en upplysningens tidsålder.",
+      "text": "När man nu frågar: lever vi i en upplyst tidsålder? Så är svaret: nej, men dock i en upplysningens tidsålder.",
       "source": "Immanuel Kant, Svaret på frågan: Vad är upplysningen?",
-      "length": 107,
+      "length": 109,
       "id": 29
     },
     {
-      "text": "Dessutom var varje människa rund till formen, så att rygg och sidor bildade en cirkel. Hon hade fyra armar och lika många ben, två helt likadana ansikten på en cirkelrund hals och ett huvud för båda ansikten, vilka var riktade åt varsitt håll; fyra öron, två könsorgan och all annat som man kan tänka sig därefter.",
+      "text": "Dessutom var varje människa rund till formen, så att rygg och sidor bildade en cirkel. Hon hade fyra armar och lika många ben, två helt likadana ansikten på en cirkelrund hals och ett huvud för båda ansikten, vilka var riktade åt varsitt håll; fyra öron, två könsorgan och allt annat som man kan tänka sig därefter.",
       "source": "Platon, Gästabudet",
-      "length": 314,
+      "length": 315,
       "id": 30
     },
     {
@@ -444,6 +444,270 @@
       "source": "Micke, Percy Tårar",
       "length": 152,
       "id": 73
+    },
+    {
+      "text": "Är det då så lyckligt att leva länge; att bli trött på världen, som kanske längesedan blivit trött på oss? Är det inte bättre och lyckligare att stupa som man står, gå som man kommer, att med andra ord försvinna innan lockarna vitnat, innan snillet tappat sin eld och hjärtat sina rosor?",
+      "source": "August Blanche",
+      "length": 287,
+      "id": 74
+    },
+    {
+      "text": "En man kan falla för en annans livgärning; men om han skall leva, så måste han leva för sin egen.",
+      "source": "Henrik Ibsen",
+      "length": 97,
+      "id": 75
+    },
+    {
+      "text": "För den tänkande människan är livet en komedi, för den kännande en tragedi.",
+      "source": "Horace Walpole",
+      "length": 75,
+      "id": 76
+    },
+    {
+      "text": "Hela livstidens öde ankommer ofta på de första intryck som själen i barndomen erfar.",
+      "source": "Gustaf III",
+      "length": 84,
+      "id": 77
+    },
+    {
+      "text": "Människan äger här på jorden två och en halv minut; en för att le – en för att sucka – och en halv för att älska, ty mitt i denna minut dör hon.",
+      "source": "Jean Paul",
+      "length": 144,
+      "id": 78
+    },
+    {
+      "text": "Var det vartill naturen ämnade dig, och du skall vinna framgång! Var vad annat som helst, och du skall vara tusen gånger sämre än ingenting!",
+      "source": "S. Smith",
+      "length": 140,
+      "id": 79
+    },
+    {
+      "text": "Det är ett psykologiskt rön, som ej vet av undantag, att hjärtlösa människor beundra sig som själsstarka. Åkaren, som med piskrapp flår sin krakes såriga rygg menar, så länge hans egen rygg går fri, att han är en hugfast man, och stärks i sin självbeundran av andras medlidande. Att de fega är hjärtlösa, är en annan regel, som inte upphävs av sina undantag.",
+      "source": "Viktor Rydberg",
+      "length": 358,
+      "id": 80
+    },
+    {
+      "text": "Människans natur bör betraktas från tvenne synpunkter: den ena med hänseende till hennes slut, och då är denna natur stor, snart sagt obegriplig; den andra med hänseende till hennes vana, och då är hon låg och förkastlig, människan är det svagaste rö uti naturen, men hon är ett tänkande rö.",
+      "source": "Blaise Pascal",
+      "length": 291,
+      "id": 81
+    },
+    {
+      "text": "Jag skulle inte vilja vara människa, om det nu inte en gång vore antaget att det är något att vara det.",
+      "source": "H. C. Andersen",
+      "length": 103,
+      "id": 82
+    },
+    {
+      "text": "För människan finns blott tre stora händelser: att födas, leva och dö; hon vet inte om när hon föddes, hon lider av att dö och hon glömmer att leva.",
+      "source": "Jean de La Bruyère",
+      "length": 148,
+      "id": 83
+    },
+    {
+      "text": "Det går med barnets oskuld som med basilisken: den måste dö när den får se sig själv.",
+      "source": "H. C. Andersen",
+      "length": 85,
+      "id": 84
+    },
+    {
+      "text": "Jag anser brådmogenheten alltid fördärvlig. Reflektionen är brandfacklan i barndomens värld; dess tid bör komma och måste komma, men inte i förtid. Gräs och blomster är döda att avmejas, men inte förr än rötterna vunnit den stadga att de inte upprycks med stjälken, och svedjande är i lag förbjudet.",
+      "source": "Zacharias Topelius",
+      "length": 299,
+      "id": 85
+    },
+    {
+      "text": "I livets vårdagar plockar man ofta av allt för många blommor, för att kunna insamla några frukter när hösten kommer.",
+      "source": "F. J. de Pierres Bernis",
+      "length": 116,
+      "id": 86
+    },
+    {
+      "text": "Den som umgås med många driver en minuthandel, vilken ger honom mycket att göra, men liten vinst.",
+      "source": "Adolph von Knigge",
+      "length": 97,
+      "id": 87
+    },
+    {
+      "text": "Kunskap är mycket, men den är dock inte allt, är inte ens det väsentligaste. Det väsentliga ligger till vänster i bröstet, människovärdet sitter i hjärtat.",
+      "source": "Esaias Tegnér",
+      "length": 155,
+      "id": 88
+    },
+    {
+      "text": "Vår tids människor äro gamla pilträd, som med förmultnad kärna vegetera blott med barken. Allt vårt liv ligger i ytan.",
+      "source": "Adolph Törneros",
+      "length": 118,
+      "id": 89
+    },
+    {
+      "text": "Det gives i världen ingenting erbarmligare än en obeslutsam människa som svävar mellan tvenne känslor och gärna ville förena dem båda, ej förstående, att de av intet annat kunna förenas än av det tvivel och den oro som plågar henne.",
+      "source": "Johann Wolfgang von Goethe",
+      "length": 232,
+      "id": 90
+    },
+    {
+      "text": "Själen blir snart en vekling om den utan tankekraftens gymnastiska ansträngningar endast vilar på fantasins ejderdunsbädd. Hela livet blir därigenom en smygande nervfeber.",
+      "source": "Adolph Törneros",
+      "length": 171,
+      "id": 91
+    },
+    {
+      "text": "Om du önskar att bli god, så förvärva först den övertydelsen att du är ond.",
+      "source": "Epiktetos",
+      "length": 75,
+      "id": 92
+    },
+    {
+      "text": "Ingen tid är svårare att använda än en kvarts timma som är instucken tom mellan bestämda ockupationer. Den gör ungefär en dylik villrådighet som en duktig springa i en trävägg som är för liten för att igenfylla med en solid stock, och för stor att stoppa till och med lite mossa.",
+      "source": "Adolph Törneros",
+      "length": 279,
+      "id": 93
+    },
+    {
+      "text": "Eller man kunde likna oktober vid en havsfru: ena hälften en skön och varm flicka, andra hälften en ful och iskall fisk.",
+      "source": "Zacharias Topelius",
+      "length": 120,
+      "id": 94
+    },
+    {
+      "text": "Jag ser hos andra inga fel som inte jag också har begått. Man behöver blott bli gammal för att bli mild.",
+      "source": "Johann Wolfgang von Goethe",
+      "length": 104,
+      "id": 95
+    },
+    {
+      "text": "Det är med våra fel, som med våra naglar; vi klipper dem tid efter annan, men så småningom växer de åter till.",
+      "source": "Thales Bernhard",
+      "length": 110,
+      "id": 96
+    },
+    {
+      "text": "När jag är ensam tycker jag mig ha tusen människors förstånd, och när jag kommer bland folk är jag dummare än ett barn.",
+      "source": "Friedank",
+      "length": 119,
+      "id": 97
+    },
+    {
+      "text": "Människonaturen är mycket benägen att bruka glasögon för att se andras fel, istället för speglar, varuti de kunde granska sina egna.",
+      "source": "Seneca",
+      "length": 132,
+      "id": 98
+    },
+    {
+      "text": "Till den snabbhet som är värd något kommer man sannerligen endast genom – långsamhet.",
+      "source": "Vilhelm Ekelund",
+      "length": 85,
+      "id": 99
+    },
+    {
+      "text": "Ingenting är så missförstått som ensamhet. Endast i kraft av ensamhet kan människor komma varandra nära.",
+      "source": "Vilhelm Ekelund",
+      "length": 104,
+      "id": 100
+    },
+    {
+      "text": "Tacksamhet! Hur kan en vuxen människa ta det ordet i mun utan att vämjas! Den som blivit född till en gärning, han måste komma i vägen för många. ”Livet är inte av gröt”, säger Goethe. Livet är hårt och ska väl så vara. Vill du ha tack, får du gå i ditt eget bröst.",
+      "source": "Vilhelm Ekelund",
+      "length": 265,
+      "id": 101
+    },
+    {
+      "text": "Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen. Clara och Lotten voro inne med skötekan för att hämta honom på Dalarö brygga; men det dröjde evigheter innan de kom i båt.",
+      "source": "August Strindberg",
+      "length": 210,
+      "id": 102
+    },
+    {
+      "text": "Låt en konstkritiker heta Donald Johansson. Det är lämpligt att han vid den tid då följande händelse inträffade skrev på sin licentiatavhandling, vilken rörde vissa förhållanden i sekelskiftets villabyggnadskonst, närmare bestämt Jugendornamentiken.",
+      "source": "Arne Sand",
+      "length": 249,
+      "id": 103
+    },
+    {
+      "text": "Man säger att ett fint flor hänger framför Europas framtid och hindrar oss att tydligt se de gestalter, som därinnanför vinka oss. Jag tror det. Floret är icke alldeles genomskinligt, på flera ställen hänger dess sköna draperi i litet tjockare veck, än på andra: så mycket mindre kan det genomskådas där.",
+      "source": "C. J. L. Almqvist",
+      "length": 304,
+      "id": 104
+    },
+    {
+      "text": "Vi har gått mot allt strängare övervakning – och den har inte gjort oss säkrare, som vi hoppades, utan ängsligare. Med vår skräck växer också vår impuls att slå omkring oss. Är det inte så: då ett vilt djur känner sig hotat och inte ser någon utväg att fly, går det till anfall.",
+      "source": "Karin Boye",
+      "length": 278,
+      "id": 105
+    },
+    {
+      "text": "Vi söker ingen organisation. Det som är organiskt behöver inte organiseras. Ni bygger utifrån, vi byggs inifrån. Ni bygger med er själva som stenar och faller sönder utifrån och in. Vi byggs inifrån som träd, och det växer ut broar mellan oss som inte är av död materia och dött tvång. Från oss går det levande ut. I er går det livlösa in.",
+      "source": "Karin Boye",
+      "length": 339,
+      "id": 106
+    },
+    {
+      "text": "Redan vilden önskar uttrycka sitt skönhetssinne. Ty varje människa har någon form av skönhetslängtan, ehuru den hos de flesta ännu blott yttrar sig i smaken för grannlåt att bära på sig eller att se omkring sig.",
+      "source": "Ellen Key",
+      "length": 211,
+      "id": 107
+    },
+    {
+      "text": "I slutet av februari månad 1829, befann jag mig en afton vid Skanstull, väntande på besökarens tvungna visit, för att, efter dennas slut tåga in i Sveriges huvudstad, under ett förskräckligt yrväder, sittande uti en liten öppen släde, frusen, trött och sömnig; och således, som din medlidsamma själ kan finna, min hulda unga läsarinna, uti just ingen avundsvärd belägenhet.",
+      "source": "Fredrika Bremer",
+      "length": 373,
+      "id": 108
+    },
+    {
+      "text": "Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill, vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas, det är en skörd, som undan honom bärgas, ty den hör evighetens rike till. Gå fram, du mänsklighet! Var glad, var tröst, ty du bär evigheten i ditt bröst.",
+      "source": "Viktor Rydberg",
+      "length": 238,
+      "id": 109
+    },
+    {
+      "text": "Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.",
+      "source": "Hjalmar Söderberg",
+      "length": 220,
+      "id": 110
+    },
+    {
+      "text": "Farmor höll räfst med Vår Herre. Själv trodde hon, att hon läste sin aftonbön, men en mångårig förtrolighet hade gjort tonen familjär.",
+      "source": "Hjalmar Bergman",
+      "length": 134,
+      "id": 111
+    },
+    {
+      "text": "En skön torsdagsmorgon i juli månad strömmade mycket folk förbi Riddarholmskyrkan i Stockholm, och skyndade utför backen emellan Kammarrätten och Statskontoret, för att i rättan tid hinna ned till Mälarstranden, där ångbåtarna låg. Alla hastade till Yngve Frey, löpte in över landgången med snabbhet, ty tiden till avresan var redan slagen, och ångkaptenen kommenderade \"främmande från bord!\"",
+      "source": "C. J. L. Almqvist",
+      "length": 392,
+      "id": 112
+    },
+    {
+      "text": "Att krossa ett ägg förbands för mig med ordspråket \"den som gapar efter mycket förlorar ofta hela stycket\", efter det att en av mina första lekkamrater, som samlade på fågelägg, upptäckt när han kommit upp i ett träd att han inte skulle kunna hålla alla äggen i händerna och samtidigt klättra ned, och stoppade då dem istället i munnen, varvid de krossades innan han nått marken.",
+      "source": "Stig Larsson",
+      "length": 379,
+      "id": 113
+    },
+    {
+      "text": "Det var en härlig tid den, då man kuskade omkring med sitt lilla tält och reste det, varhelst polisen såg godmodig ut och slog på sin trumma och bjöd en blind gumma och döv gubbe att stiga till luckan att bilda kö och trädde in och fann tältet tomt men nedan kantat av barnahuvuden med tillhörande kroppar utanför, tjuvtittarnas glada släkte.",
+      "source": "Hjalmar Bergman",
+      "length": 342,
+      "id": 114
+    },
+    {
+      "text": "Det var sena kvällen när K. anlände. Byn låg i djup snö. Av Slottsberget syntes ingenting, det var höljt i dimma och mörker och inte ens den svagaste ljusstrimma kom från det stora slottet. På träbron som från landsvägen förde in till byn blev K. stående en lång stund och såg upp mot den skenbara tomheten.",
+      "source": "Franz Kafka",
+      "length": 307,
+      "id": 115
+    },
+    {
+      "text": "Just som Torarin satt med dessa tankar, såg han den gamla husmodern sätta upp handen till örat för att höra bättre. Därpå vände hon sig till herr Arne och frågade \"Varför slipar de knivar på Branehög?\"",
+      "source": "Selma Lagerlöf",
+      "length": 201,
+      "id": 116
+    },
+    {
+      "text": "När far och farfar levde, då hette det, att Ingemarerna hade levat så länge i världen, att de visste hur Vår Herre ville ha det, och folk rentav tiggde dem, att de skulle regera över socken.",
+      "source": "Selma Lagerlöf",
+      "length": 190,
+      "id": 117
     }
   ]
 }